Den här tjejen, pratkvarnen, humörsvängiga, spralliga människan. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne, ärligt talat. Jag har känt henne så länge jag kan minnas. Hon är systern som jag aldrig fick. Våra smeknamn på dagis av personalen var "Lill Elin" och "Stor Elin", bara för hon va kortare än mig och jag va längre. Nu när jag tänker efter så gillar jag det inte, men inte förstod jag att "Stor Elin" lät kränkande när jag gick på dagis, för vi är ju faktiskt lika gamla också. 

 

Jag vet två stycken som stod mig nära på dagis, det var Elin och Sebbe, av nån anledning så kallade vi han för "Lill Sebbe" också, men det fanns inte ens någon annan Sebastian, haha. Det var vi tre på dagis i alla åren. Men sen skulle vi börja på förskolan/lekis och Sebbe hade ett år kvar på dagis då, så jag kommer ihåg hur arg han blev på Elin och mig när vi slutade. Jag kommer ihåg exakt hur han smällde igen grinden på Elins hand så hon fick ett märke. 

 

Men sen var hon vid min sida på förskolan och upp till 5:an. Hon var den enda vid min sida som jag visste att jag inte skulle bli sviken av, eller Wirre hade jag ju också men inga andra i klassen. Hade inte klarat dem åren på den skolan utan Elin, det är jag helt hundra på. Men efter all skit så orkade jag inte gå kvar, trots att jag hade min bästa vän i min klass så orkade jag inte med all annan skit från de andra i klassen, jag blev kallad för apelsin och allt var det var (pågrund av min längd och tillslut var jag tydligen fet också). 

 

Jag kommer ihåg när jag sa till Elin att jag skulle byta skola, jag ville verkligen få med henne från den där skitskolan men det gick inte, tyvärr. Jag hade kunnat stanna kvar men jag orkade verkligen inte fortsätta vara bland alla idioter. Sista dagarna innan sommarlovet i 5:an så satt hon och skrev i ett anteckningsblock som jag fick sista skoldagen, det har jag fortfarande kvar. 

 

Vi hade kontakt under sommaren men när skolan började igen i 6:an så tappade vi kontakten. I efterhand har jag fått höra att de första skoldagarna för Elin utan mig i skolan så hade vissa sagt "skit i Elin, hon är ingen äkta vän som bytte skola och lämnade dig" eftersom Elin tydligen inte hade varit så glad. Vem säger ens så? Jag tror hon förstår varför jag bytte för hon vet exakt hur sjukt jävla dåligt jag mådde. Ska jag behöva gå kvar på en skola där jag spyr på skoltoaletten av alla ord jag blev kallad, bara för att förtjäna att bli kallad en "äkta vän"? Dem som sa så störde nog sig på att Elin och jag var så tajta i klassen, vi var alltid med varandra. 

 

Jag tror att vi inte pratade på typ ett halvår, sen träffades vi igen. Sen dess har jag faktiskt haft henne vid min sida. Jag får alltid höra att jag är drama osv av personer när jag bråkar med nån, för dem anser att jag alltid startar bråken fast jag hatar att bråka med folk. Jag tror jag har haft ett riktigt bråk med Elin en enda gång och jag har känt henne nästan hela mitt liv. Den gången var det dock mitt fel för jag blev sur för en sak som visade sig bara vara skitsnack, men trodde ej någon människa var kapabel till att ljuga om något sånt så därför trodde jag på det först.

 

Vi är så sjukt lika, vi är lika spralliga, hyperaktiva, båda har humörsvängningar men vi orkar med varandra. Egentligen borde vi bråka hela tiden eftersom vi är lika jävla envisa med allt, men det gör vi inte. Hon har aldrig dömt mig för den jag är, hon har aldrig klagat på mig, hon har alltid hjälpt mig, ringt mig när jag mått dåligt, kommit hit när jag mått dåligt, sovit kvar här när jag har varit ledsen för att jag ska slippa vara själv, hon har gjort allt en vän kan göra för någon, vid tolvslaget på nyår så attackerade hon mig och sa "skit i alla idioter, du har mig". Hon vet allt om mig, bokstavligen. Vi har gjort allt tillsammans, vi har tusentals minnen. Hon är precis som min syster.