När jag fick min ADHD-diagnos så grät jag. Jag gjorde en utredning för ADHD i slutet av mellanstadiet men det visade att jag inte hade ADHD. Men någonting var det ju, så jag fick göra en till utredning och då kom dem fram till att jag hade ADHD. Jag var precis som alla andra när det gällde en sak, jag visste inte ett dugg om ADHD. När jag gick i årskurs 6 & 7 så brukade mina dåvarande vänner ständigt driva om ADHD. "Hörru, har du tagit din ADHD-medicin idag?" osv. Kommer t.o.m ihåg när en person berättade att hennes pappa hade drivit om det med henne. Nu i efterhand inser jag hur jävla illa det ligger till hos både vuxna och unga när det kommer till ADHD. Så som alla hade hållt på och drivit om det runt omkring mig så trodde ju jag att det innebar att man var dum i huvudet och inte fattade någonting. Hur många vet att det handlar om koncentration, impulser och hyperaktivitet? 

 

Jag grät när jag fick höra "du har diagnosen ADHD". Jag fick ju bara upp allt skit som alla hade drivit om under alla åren. Jag sa till mina föräldrar "berätta inte det här för några" jag ville inte att mina syskon skulle få reda på det ens för jag skämdes. Jag kände mig onormal, konstig, utanför och mindre värd. Sen kom det fram till min familj och släkt. Lärarna på skolan fick ju också veta det eftersom det påverkade mig i skolan. Jag höll tyst om diagnosen i över ett år innan jag berättade det för någon vän, jag kommer ihåg hur rädd jag var för att mina vänner skulle vända sig mot mig. 

 

Jag fick fortfarande höra dem där idiotiska skämten om ADHD på lektionerna, när någon satt där och drev med en annan om det, det gjorde så jävla ont inom mig. Jag kommer ihåg att jag fick sitta på mattelektionen och kämpa för att inte tårarna skulle komma. Ilskan inom mig bubblade upp snabbt varenda gång. Idag kan jag med all säkerhet säga att en och varannan av dem själva har ADHD utan att dem vet om det för nu när jag vet hur det är, så är det så lätt att läsa av andras beteenden. 

Alla vet inte varför Petter är så viktig för mig. För 2 år sen så fick jag ett sms av pappa, där stod det att jag skulle lyssna på Petters låt "början på allt", det var precis när den hade släppts. Då började jag lyssna på hans låt "krafter" som handlar om just Petter och hans ADHD-diagnos. Det är tack vare Petter som jag lärde mig att acceptera mig själv. Jag kommer ihåg att jag under våren 2013 skrev ett inlägg på den här bloggen om att jag hade ADHD, det var första gången jag vågade säga det öppet. Den natten sov jag inte mycket kan jag säga, några timmar efter var inlägget även raderat för fyfan vad skit jag fick. Trodde inte att folk var kapabla till att slänga ur sig sådana saker som många gjorde. 

 

Idag skiter jag ärligt talat i vad folk tycker och tänker om det, frågar någon så ljuger jag ju inte längre och säger att jag inte har någon diagnos. Alla vet ju mer eller mindre om vad astma, diabetes, dyslexi osv, innebär. Det borde vara lika vanligt att man vet vad ADHD innebär för det är vanligt. Till och med min pappa hade varit med i ett samtal där gubbar i hans ålder satt och drev om ADHD som om man vore dum i huvudet, då hade pappa sagt "min dotter har ADHD". Jag skulle ha velat se de andras miner när han sa det. 

 

Jag är en människa som alla andra. Jag behöver ingen jävla ADHD-stämpel i pannan som många placerar ut. Jag är inte dum i huvudet och om jag nu skulle vara det så beror det inte på ADHD. En som jag var vän med för ett litet tag sen har sagt till mig flera gånger att hen tycker att det är fel av folk att stämpla någon i pannan bara för den har ADHD. När jag sa till den att göra utredningen som den blivit erbjuden för hens skull så fick jag höra "jag vill inte få en ADHD-stämpel i pannan" det va anledningen till att personen inte ville göra utredning. Det gjorde mig så förbannad. Den sa att den inte tycker att folk ska stämpla andra som har det, men vill inte göra en utredning för den inte vill att andra ska sätta en stämpel på hen. Då insåg jag direkt att den personen har gjort som alla andra och ser mig som en stämpel, men den vågar inte stå för det.

 

Jag kan va sprallig, jag kan ha svårt att koncentrera mig, jag kan ha svårt att kontrollera mina känslor/impulser. Jag är inte dum i huvudet. Jag förstår inte mindre än någon annan. Jag tar medicin dagligen så då märks det inte att jag har någon diagnos. Idag kan jag se många fördelar med att ha ADHD. 

- kreativitet: jag skulle inte orkat lägga ner tid på målande eller skrivande, jag vet inte om jag hade brunnit för foto om jag inte hade ADHD. Jag hade nog gjort det men jag hade nog inte varit bra på det.

- jag: allt med mig själv. Jag hade aldrig vågat stå för mina åsikter, aldrig vågat vara mig själv och ha min stil om jag inte hade ADHD. Jag hade förmodligen hållt mig bakåt och varit som alla andra, tyvärr.

- engagemang: vill jag något så går jag in till 100% och det är en sak som jag är jätteglad över.

 

Jag skulle gärna vilja se att folk slutar hålla undan detta. Man ska inte behöva dölja något sånt här pågrund av andras okunskap och idiotiska skämt som andra får må jävligt dåligt av. Såhär ska det inte vara. Man ska inte få en stämpel i pannan eller anses som konstig. Det här är ändå en sak som är bra för dem man umgås med att veta om, ifall man har en diagnos för det kan påverka personen mycket ibland. Idag vet jag hur mycket skit speciellt tjejer får ta, eftersom det är vanligare att killar har ADHD. Jag känner flera tjejer som har ADHD men ingen av dem vågar vara öppna med det, för dem vet hur folk snackar. Jag hoppas att detta bankade in lite kunskap innanför pannbenet på någon iallafall. Kunskapen måste spridas, vi lever på 2000-talet nu.åsio