De här bilderna är tagna den 17 juli 2013, det är inte ens två år sen. Det var den här dagen vi hämtade hem Rex, dagen innan tog vi bort vår älskade rottweiler Ester som hade fått en cancertumör. Eftersom vi skaffade Rex så pass snabbt efter Ester så blev det aldrig sådär tomt här hemma, klart att Ester hade en plats här som fattas men Rex fyllde ut det lite. 

 

Rex är den jobbigaste hunden jag någonsin har träffat, jag kan säkert säga att den här hunden har ADHD utan tvekan, han kan aldrig vara still. Han kommer ju dock från en polis och har föräldrar som är polishundar, så det kan ju förklara varför han är som han är. 

 

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag önskar att den här grabben ska försvinna, jag vet inte hur många gånger jag har blivit förbannad på han. Jag har kort stubin, mitt tålamod är åt skogen och den här hunden är exakt det som behövs för att göra mig arg. Men han är ändå väldigt lik mig, vi är lika jävla jobbiga.

 

I torsdags när jag satt på mitt rum så ropade mamma på mig, jag frågade vad det var och hon sa "kom ner och sätt dig, jag måste prata med dig" så jag gick ner och ställde mig vid dörröppningen till köket och hon sa "men kom hit och sätt dig, vi måste prata om en sak". Vi har tagit bort fyra hundar tidigare och det är standard att mamma säger sådär när hon ska berätta att vi måste ta bort en hund, så jag fattade direkt vad hon skulle säga så jag vände och gick upp för trappen igen. 

 

Rex är bara runt två år nu, det är ingenting. Även fast vi inte har hunnit ha han så jättelänge så har man ändå blivit van att ha en jobbig rackare här hemma, han hör ändå liksom hemma här. 

För åtta timmar sen ropade mamma på mig, jag sa "jag har ingen skola idag" för trodde hon hade glömt att jag var ledig en dag till. Då fick jag höra "jag åker med Rex till veterinären idag". Jag visste att det skulle hända snart men trodde inte det skulle behöva hända idag. För en timme sen åkte mamma iväg med han. Den där känslan av att veta att man aldrig någonsin kommer få se hunden igen, att man aldrig mer kommer få klappa honom eller höra hans höga skällande, det är så jobbigt att veta det. 

Även fast jag och min bror ofta har klagat på att Rex är så jobbig så gör det så jäkla ont inom mig för jag vet att den här hunden verkligen betyder allt för min mamma, all tid mamma har lagt ner på träning med han, har aldrig sett någon som står så sjukt nära en hund förut.

Jag kommer sakna den grabben så sjukt mycket. Det finns en sak som räknas och det är att han slipper lida, för det har inte varit roligt att se när han får sån klåda av all mat så han till och med kliar sig så mycket tills pälsen är borta. Nu är han borta och det känns inte verkligt. Älskade & finaste Rex, Vila i Frid.♥